Det här må förvåna en hel del. Men det här är mitt sista inlägg på blogg.se. Det känns som om vi är färdiga med varandra, och nu lagom till det nya året börjar jag blogga på http://annastohr.blogspot.com, så det är dags att förflytta sig dit för er som fortfarande är intresserade av att veta vad jag har för mig för märkliga saker!

Varför?

Dels för att jag tröttnat på blogg.se, känner mig redo för något nytt. Och dels för att jag ser det som en nystart (ni vet mitt jidder om a new tomorrow, det är mer symboliskt än man kan tro), till vilket jag inte vill stanna på min gamla blogg. Dessutom känns blogspot SÅHÄR mycket proffsigare än blogg.se (haha, true). Jag kommer självklart att behålla den här bloggen, eftersom jag vill kunna komma hit igen och titta tillbaka på det som varit. Jag tänker inte bara kasta bort ord jag samlat på mig under mer än ett år. Så med detta inlägg, vilket kommer att bli nummer 520 tackar jag för mig. Jag har planerat detta ett bra tag, så det är inte bara någon dum impuls jag kommer ångra.

Så framöver ses vi på http://annastohr.blogspot.com

TILL ER VILL JAG SÄGA:

- Ni som läser! Snälla sluta inte att läsa bara för att jag flyttar. Ni är bäst, och jag tackar er från djupet av mitt lilla hjärta för att jag läser. Se det som en uppgradering, och jag lovar att den nya bloggen kommer att vara precis som denna, fast förbättrad. Det är ju fortfarande jag!

- Ni som länkat! Snälla ha kvar länkningen, men byt bara ut adressen så att man kommer till min nya blogg på blogspot, http://annastohr.blogspot.com!

- Kommentera ett av inläggen i den nya bloggen, så att jag ser att ni följde med ;)

- Till er som följer på bloglovin, fortsätt gärna, men dock på http://annastohr.blogspot.com


Tack och hej, vi ses på http://annastohr.blogspot.com

xx

NU ÄR DET NYTT ÅR!

Igår skålade vi alla, lovade en massa saker som vi aldrig kommer att göra och drog en suck av lättnad för att 2009 äntligen var förbi. Eller inte. Vi ville göra något minnesvärt så vi beslutade att kasta kläderna, och sprang ut. Fasen vilket fint nyår vi fick!

You amaze me

Det här är nog den mest idiotiska bilden svea rike skådat. Är jag ledsen för det? NEJ!

Snarare är jag ganska road. Jag har gått och införskaffat fancy armband till nyår och andra trevliga tillfällen då man kan tänkas vilja låta som en halv skallerorm med blingbling. Prassel rassel PRKSCHCHCHCHC. Lovely!
Jag var i stan med mamma och syster idag. Köpte armbanden på bilden, tyska Humanoid (bad fangirl, har bara haft den engelska hittills), skissblock, chailatte och dessutom bytte jag piercing. Så jag är nu en ringbeklädd människa.

Och det börjar nalkas inför min blekning. Jag kommer se ut som Amanda Jenssen, hoppas jag. Tänk er lite vitt hår och prasselarmband och ring i läppen, ULTIMAT säger jag bara. Kommer att vara otroligt fancy där jag ligger och sover i Stockholmsnatten med Bella och Paulina i mars. IH. Jag känner mig Tokio Hotelig.

Jag fick dessutom till en ganska nice sminkning innan inför min lilla hemmafotografering. Massa ögonskugga (blandning mellan ljusgrå och kolsvart), en jävla mängd eyeliner på det och min nya fantastiska mascara. TYVÄRR syns inte den på bilden eftersom jag blockerade blixten med handen. Bra Anna.

Ganz geil!

Klicka på bilden för faaaen!

En fantastisk vacker bild på moi et ma filles! Fotograferad av EMILIA som också deltog under kvällen. Jag tycker att min längd framgår ganska bra på bilden, haha, ett huvud längre än alla andra.

På bilden har vi cirka fem marshmallows eller mer i munnen, det var hilarious. Sara kläckte den fantastiska idén och proppade munnen full. Jag som alltid ska vara värst berättade triumferande om den gången jag tryckte in nitton vindruvor, och en annan gång trettiosju ostbollar i munnen varpå jag körde in sex marshmallows i käften.
Sara ville då vara lite värre än värst och stoppade in tre till, och gick runt och sade "MMMH, MHHHH HHNNGG" (det var typ det hon fick fram) och viftade med åtta fingrar.
Klara retirerade över min sophink, och jag gjorde henne sällskap där ganska strax därpå. Hur det gick för Mat-Hilda och Emilia har jag dock ingen aning om eftersom jag var tvungen att försöka få ur dom jävla kletbomberna eftersom dom hindrade mig från att andas, men jag tror det slutade med att dom kletade dom på varandra.
Sara vann.

Fan vad jag tycker om er.

Jag är fullt medveten om att den ärligaste formen av smicker är härmning.

Men när en människa kopierar en annan människa RAKT AV tycker jag att det har... Spårat ur lite ärligt talat. Sure, inspirationskällor har vi alla, och det är inte jag som kläckt alla mina idéer. Men låt oss till exempel ta... En kamera? Det är ju ganska relevant. Eller varför inte en töjning? Eller en piercing?

Jag är mig själv, no matter what. Och det vill jag gärna vara ensam om, för det tappar lite hela grejen med att vara unik när det finns en till person som gör precis det jag gör. Och jag skulle själv aldrig kunna göra precis som någon annan. Herregud, jag skulle tappa bort mig själv.

Och jag vet, halva Sverige töjer öronen och piercar sig och köper kameror. Men inte en dag efter att jag gjort det.

Nu har jag haft tid över, för första gången på jättelänge. Så självklart hamnade jag på något vis vid datorn, hms, did anyone say addicted? Så jag klickade runt bland mina länkar, och därefter vidare runt på en massa olika bloggar. Och runt om på en massa olika sidor hittade jag under deras länkningar, mig själv. Det värmer i hjärtat faktiskt, att se att man på flera olika platser rekomenderas. Att folk ger en komplimanger och säger "fan vad fint du sjunger" eller "jag skrattar när jag läser det du skriver".

Att tänka, shit, jag har gjort någonting bra som någon annan uppskattade. För oavsett vad människor kanske hävdar, är en av de största drivkrafterna i livet bekräftelse.

Så tack. För att ni gör mig så glad. För att ni får mig att flina när jag sitter vid datorn så att mamma kommer och säger "vad ser du så nöjd ut för?". Och då tänker jag, mig själv, för jag har faktiskt lyckats.

Som en del av er vet har jag ju gått och blivit med kamera. MUHAHAHA. Tack, jag var bara tvungen att få det ur mig. Jag har sparat i TVÅ JÄVLA ÅR, och nu äntligen ligger den på bordet bredvid mig. Så jävla lycklig att jag blir filosofisk!

Och för att uppdatera er alla snabbt: jag är kär i Lisbeth Salander, idag ska jag byta piercing, världens bästa tjejer kommer hit ikväll och NU ska jag till famor.

Längre inlägg komma pronto (som dom säger i Lady och Lufsen) efter högtidernas slut.

Nu är här party!

MOBIL
PLATTÅNG
TUSEN RIKSDALER
THIS IS WAR
PIERCING

samt mycket mer!

HAHAHAHAHAHAHAHA JAG DÖR. VÅR GRAN VÄLTE JUST. SÅ JÄVLA AWESOME. HAHAHA, GOD JUL FÖR FAN!

Släkten har landat. Imorgon firas julafton med mamma, pappa, syster, moster + man, kusin, morbror + sambo, morbror + sambo, mormor, morfar, farmor, farfar + fyra ytterligare personer och för att toppa det - fyra hundar i blandade storlekar. Hade jag haft bättre betyg i matte hade jag räknat ut summan, men jag skulle nog få ångest då. Hur som helst, julen handlar ju om att vara tillsammans, och det skulle jag vilja påstå att Stohr-släkten är jäääävligt bra på. Tur att vi har relativt stora hus...

SÅ NU ÄR DET DAGS KÄRA VÄNNER. Julkramar till följande:
SAMTLIGA brudar på THF, för att ni är världens bästa som förgyller mina vardagar. Ni gör hela fandomen tusen gånger roligare, ni rockar! Alla IRL-vänner, trots att vi träffas ganska regelbundet saknar jag er redan. Alla som är långt borta, som jag saknar extraextra mycket som jag lovar att se till att träffa mer under 2010!

GOD JUL alla människor som läser min blogg, hoppas att det snöar glitter och julklappar på er och att ni får en underbar jul!

Idag när jag blickade ut över trädgården högg världens impuls tag i mig, jag fick världens lust att springa ut och bara... Grisa mig i snön (observera att jag gjorde detta igårkväll i en snödriva, det var kul), vilket jag tror att jag ska göra snart.

Nu pumpas det Placebo för fullt och jag känner mig sådär bubblande lycklig som man bara kan göra innan jul.

Såhär ser det ut hos oss. Nageltrång och dessutom lyckades jag missa Anna Ankas jul så nu beger jag mig ut i stormen med hunden! Hon får för övrigt massiva lyckospasmer när hon ser snö, det är riktigt kul, jag borde filma, hon blir helt crazy. Smilla alltså, inte Anna Anka. Det skulle dock inte förvåna mig om ankdamen kvackade loss i sann Kalle-anda (DHET SCHNÖAR KVACK KVACK KVACK), bara inte framför kameran.